Så fort man börjar hoppas..
I onsdags fick dottern äntligen slippa allt som läkaren tyckt att hon skulle ha, och vi alla höll tummarna för att det skulle bli bättre.
Än så länge ser jag inget resultat, mer än att hon vaknat hysterisk ur mardrömmar och nästintill varit otröstlig.. Men man kan väl inte heller begära så mycket då de bara är 3e dagen idag.. 😕
Idag, eller rättare sagt, inatt väckte hon mig omkring 03-tiden och var väl ganska trött så jag trodde nog att hon skulle somna om, men nej. Istället sätter skiten igång igen med bara 2-3 minuters mellanrum vid 05-tiden, så hon var hysterisk och jag kände ångesten komma krypande, men de löste sig sån tur var!
Nu sover hon sen kl 06.08, och jag funderar på att ta en till kopp kaffe (och så blev de, jag hämtade en ny kopp väldoftande kaffe)..
Egentligen borde jag väl försöka få lite mer sömn, själv med.. Men, det är så svårt när man sitter och oroar sig för dottern och tankarna flyger - "när kommer hon vakna nästa gång?" - "vaknar jag OM jag somnar om och hon skulle vakna??"..
Snart har det gått två år sedan hon föddes, och ännu känns varje minut som en kamp mot klockan.. Rädslan finns kvar där, djupt inom mig. Rädslan om att allt ska börja om igen, eller ännu värre.. Att jag skulle förlora henne för evigt...
